Ärlighet varar längst

Att flytta till LA har verkligen fått mig att växa som människa. Att förstå att man inte kan bli älskad av alla och att det faktiskt finns människor där ute som bara är ytliga. Jag har lärt mig vilka mina riktiga vänner är, och jag har lärt mig hur mycket jag älskar (och är beroende) av min familj och släkt. Jag har träffat helt underbara människor här borta också. Tjejer som killar, och även om jag har världens härligaste gäng hemma i Sverige, har jag nu bildat mig ett nytt underbart gäng här borta. Jag har börjat älska att träna och längtar numera tills nästa gång jag kan ge mig ut och springa. Jag behandlar alla andra som jag själv vill bli behandlat och försöker se allting från den ljusa sidan. Jag känner mig mer vuxen än vad jag gjort innan och känner att jag är redo att leva mitt liv fullt ut nu. Men nu när jag verkligen stortrivs här borta börjar jag känna paniken i halsen. Min hemresa börjar närma sig och samtidigt som jag bara längtar till det där ögonblicket på landvetter när man träffar alla, och det ögonblicket jag får se mina vänner igen så vill jag inte lämna detta fantastiska ställe.